Idag känner jag bara en stor tacksamhet. Tacksamhet till att jag kunde umgås med mina vänner igår, tacksamhet att jag fick en fin läkare idag som lyssnade in mig och frågade om jag var nöjd med besöket och alla de prover jag ville ha svar på ( får vet nästa vecka hur det går ). Tacksamhet mot min familj som låter mig få vara som jag är, min man som försöker hjälpa mig allt och att vi kan prata om allt. Han ringer alltid hem från jobbet och så pratar vi nästan alltid tills han är hemma. Då avhandlar vi livet, sätter upp riktning och lyssnar in hur den andre mår. Han är min klippa och jag älskar att umgås och upptäcka livet med honom. Så mina vänner. Tänk alla promenader vi haft, så mycket som avhandlats. Vi pratar och om allt och det tar aldrig slut. Alla tjejmiddagar och alla samtal med mamma och svärmor osv.
Tänk att idag har jag kunnat göra några av de saker jag tog för självklart innan. Att kunna göra flera saker på en dag. Idag kunde jag tom sitta på ett cafe. Jag sökte en plats där jag kunde sitta och titta ut i ett fönster men det kändes bara så bra. Jag kände mig trygg i den situationen, det var rörigt men jag kunde vara i den miljön även om jag inte kunde titta på alla människor. Det kändes så hoppfullt att kunna göra saker som jag inte kunnat på ett tag.
Det isar i min hals, i hörselgångar m.m och doktorn sa att den stress jag levt med är onormalt hög och under så lång tid. Ingen kan föreställa den pressen som inte varit med. Det är liksom okej att hamna här och det vet jag ju, men om det nu inte är min posttraumatiska stress utan något annat som tex. sköldkörtel så var det ju bra att jag kollar upp det.
Jag är också oerhört tacksam att ni finns. Allt stöd jag får genom mail, kommentarer, instagram m.m Ni är snälla. Jag vill bara säga er alla, det är okej att falla ibland och att våga prata om det och visa det. Du behöver inte hålla ihop. Du behöver inte upprättahålla någon fasad. Jag är inte perfekt, mitt liv är inte perfekt. Det har varit så rörigt, så många olika känslor och så mycket konstigheter i min kropp så jag knappt hängt med själv men ni låter mig får vara som jag är. Tack för att jag får skriva och att ni vill läsa och att ni gör att jag vågar visa mig i pyjamas, ute, osminkad en morgon på väg att hämta julstjärnor…..precis som jag är.
Kram Lotta
💗
Det är klart att i den svåra situation du varit sätter sina spår och att det tar tid att komma tillbaka till ett vanligt liv igen och jag tycker du är fanatisk som kämpar på och tar det i din egen takt så låt inget stressa dig.
Tack för en trevlig blogg som jag läser varje dag
Det är vi som skall tacka som får ha dig till cybervännen som lär oss så mkt och som är så genuin. Jag har iaf lärt mig att bli bättre på att bry mig om mig själv efter dina pepp om det. Kram!
Love U babe <3
Finns alltid för dig…det vet du!
Kraaaaam finaste och ha en underbar helg nu!
Men kjære Lotta, det er jo akkurat derfor jeg og mange følger deg og inspireres av deg – fordi du er deg selv! ♥️ You go, girl!
Vet du Lotta, du är en sann förebild. Det finns många gånger jag önskar jag hade både modet och orken att stiga på bromsen. Känner att det går åt fel håll nu, somnar nog på kvällarna men allför ofta vaknar jag vid 4-5 tiden klarvaken och med en hjärna som rusar på i 110 km/h. Senast igår, möte som pågick i 3 timmar. Försöka koncentrera sig hela tiden, totalt slut, pulsen steg, hjärtat skenade och total trötthet. Resten av dagen ett bottennapp. Vet ju att jag borde sätta stopp för det här vansinnet. Men varför är det så svårt? Blir så frusterad på mig själv, vet ju vilka råd jag skulle ge vänner. Påminna dem om vilket helvetetsikt år förra året var. Att vända ut och in på sig själv för att finnas till för alla, men mest den cancerdrabbade. Ingen kommer ut utan ärr på andra sidan. Men ändå, fast halva huvudet säger gå hem, säger andra bara några timmar till. Snart är det jul, då är du ledig. Vansinne.
Så att läsa om hur du gör, känns skönt, du lyssnar på dig själv. Du gör det som är bäst för dig. Lämnar prestationskraven åt sidan. Och jag önskar jag hade bra mycket mer av de egenskaperna som du har än de jag brottas med nu. Att tro att jag måste så mycket.
Kram!
Det är just för att du är precis som du är som jag älskar att läsa din blogg. Helt okonstlat och naturlig, när det går upp och ner. Precis så som livet faktiskt är. Tack! 💕
Kram
Skickar dig en stor kram och vi älskar att läsa om allt i din vardag, roligheter som tråkigheter , oroligheter, ja allt …. vi som ska tacka dig för att du i denna cybervärld visar ett liv som är normalt som dom flesta av oss har …. livet är inte lyckligt alltid, ibland faller man och precis som du skriver så är det helt OK.
Kram till dig och din fina familj … Puss
Du skriver så bra.
En överkänslig stress i många år, det går inte hur länge som helst.
Men det får kosta vad det vill bara våra barn mår bra tillslut, vi skulle fixa det igen och igen om vi måste.
Skönt att du klarade lite mer igår, och vad bra att du fick en sån bra läkare, det betyder mycket.
Kram
Hoppas att det fortsätter att gå framåt. Blir så glad för din skull när det går bra och du känner att det går bra. Önskar dig en underbar helg.
❤kram❤
Styrkekramar