Klockan är inte 11 än och jag har både hunnit till stora återvinningen, varit och storhandlat och städat ordning. Nu ska jag ut och jobba i köksträdgården. När Kalle kommer hem ska vi hämta virket på sågverket till odlingslådorna.
Idag är jag extra stolt över mig själv att jag klarat av att handla i stora matbutiken i samhället även om kl bara var 8 och nästan inget folk. Just det blev det jobbigaste för mig när Elin var sjuk. Jag är en social och glad person och har aldrig haft svårt med varken människor eller prata om saker. Men just att åka och handla på stora matbutiken har varit det svåraste för mig. När jag kom in där när Elin var som sjukast så fanns det stunder när jag inte visste hur jag skulle klara av att handla och komma ut med mat i påsar. Det kändes jobbigt att möta både människor som jag inte träffar så ofta och mina bloggläsare och jag kunde känna hur hjärtat slog mycket fortare. Det sådant som jag aldrig brytt mig om innan.
Så jag har undvikit det i ett års tid och valt andra affärer och andra samhällen och då har det gått bra. Det är kanske så att under en sådan resa som vi haft med cancer som ändå påverkan hjärnan så mycket så blev det just det svåra för mig. Jag har känt att jag blivit mycket mer folkskygg under denna tid helst när Elin varit som sämst. Sedan har det ofta blivit bättre när hon mått bättre. Jag tror det är viktigt att lyssna på kroppen och få känna att det är ok och må dåligt. Det är kroppens sätt att säga ifrån och någonstans måste komma ut. I olika faser har jag inte knappt orkat träffa vanliga vänner och helst inte bjuda hem någon.
Men nu känns det annorlunda. Nu har vi bokat många middagar med vänner framöver, jag ska iväg på olika resor och jag längtar efter att komma igång och jobba igen. men jag låter det också ta lite tid. Idag var det stort för mig att klara av att storhandla, känna att jag mår bra och känner mig stabil och klarade av stora butiken som varit mitt värsta. Man får ta lite i taget och jag känner att det är viktigt för mig att inte ha bråttom. Allt kommer tillbaka, bara ta en sak i taget så löser det sig.
Nu ska jag ut i min trädgård och jobba hela dagen. Det ska bli härligt.
Ha en toppendag!
Kram Lotta
Puss min fina vän!
Hej Lotta!
Känner så väl igen det där.. Ännu mer när jag var sjukskriven för utmattning. Jag var aldrig deprimerad, men butiker o massor av folk gjorde mig bara stressad.
Tur man kan välja själv hur man vill göra och så kommer man ju på sina egna lösningar, eller hur.
Lycka till med köksträdgården!
Det är helt fantastiskt vilken oas ni skapar!
Har fått iden att "bygga till" våran bod och göra som ett orangeri där, likt ert med våra gamla fönster… Men det ligger längre fram i tiden den 🙂
Ha en riktigt fin o mysig helg nu!
Kramar Anna
Ja du kära Anna du känner igen vår cancerresa och allt som händer med kroppen men vi tar lite i taget. Nu känner jag mig riktigt stark igen. Kram Lotta 💕💕
Du skriver så klokt 💜.
Klokt och sunt att låta det ta den tid du känner att du behöver för att göra sådant du gjort innan. Du kommer ju inte tillbaka till det dom var innan utan till något helt nytt.
Har för mig att du skrivit innan om livet före, under och efter cancern. Hoppas du får en härlig helg! ❤️
Kära Lotta ! Jag blir så glad när allt börjar återgå till normalala gängor för er !När jag började gå in på din blogg sökte jag ngt för kvinnor 60+,jag hittade inget utan jag FASTNADE vid din blogg, så mysig så trevlig! Det är nog runt 3 år sedan jag "fastnade" hos Dig ! Så trevligt med både familj, trädgård och resor, så jag har blivit kvar hos Dig ! Jag sökte mkt bloggar när jag slutade jobba vid 59 år, litet tidigt kan man tycka, men när jag fick bröstcancer 2000 i okt var det bästa för mig att JOBBA !När min man slutade jobba 2012, beslutade jag mig att börja ett nytt liv, alla pratar om att man måste jobba och få pensionspengar men jag har sett så mkt elände vid 60+ så jag är bara glad att jag gjort det rätta beslutet enl mig ! Sen när min man sen 1969, (gift 1975) fick prostacancer förra året,kändes det bra att jag var hemma hos honom. Han fick sin diagnos 2 juni 2015, nästan samtidigt som Er underbara Elin. Så nervös man har varit under denna tid ! Vi har varit på återbesök i veckan och det såg mkt bra ut!Ni gör precis rätt, satsar helt på fam och er underbara trädgård med spa och allt, underbara middagar med både fam och vänner ! Och tänker på sonen, som också måste få sitt i allt jobbiga, Ni är verkligen ett föredöme för alla ! Man blir så glad när man läser om er.Lycka till hela fam ! Kram från mig som fortsätter att följa DIG, trots att jag är 63 ! Ps Jag hittade ingen annan bra blogg
!!! TREVLIG HELG På söndag åker vi till Benalmadena, kan rek !
Ps ! Glömde ju skriva att vi var till Linköping i går för att hälsa på en kär vän som behandlas för cancer, hon bor fint i närheten av stan. Vilken underbar fin stad Linköping är, vi var både i stan och Gamla Linköping, såå fint ! Hon skall vara där 3 veckor till. Är det ngt du kan rek "Vi bor i Sala oc och det är också en fin stad att rek ! Kram
Jag känner igen mig i en del efter att ha levt med en svårt sjuk pappa och även gått in i väggen. Att gå på stan och gå in i matbutiker var då jobbigt och stressande. Jag tror som du, att tillåta sig att göra det som känns bäst. Inte tvinga sig in i den stora mataffären bara för att vara duktig. För ut kommer man sen kanske ännu mer utmattad.
Önskar dig och familjen allt gott, och tack för att du delar med dig! Kram
Jag kan känna igen den där tunga känslan av att behöva träffa folk eller bara risken att göra det. Jag fick lite socialfobi när jag mådde som sämst. Jag har svurit mkt över det, gråtit floder över det men framförallt har jag lagt för stor fokus på varför jag fick fobin. Jag önskar att jag vore lika klok som dig så jag har kunnat lyssna på kroppen mer. 💕
Kram
Så kloka ord! Så viktigt att lyssna på sina egna känslor och göra därefter. Så borde vi göra oftare. Kram
Jag får lite dåligt samvete som" hoppade på dig" på mitt jobb i butik. I vanliga fall är jag nog den som inte vågar/vill ta kontakt med folk, men känner att jag egentligen borde (för att vara social)….
Även på jobbet brukar jag låta kunden fråga mig istället för tvärtom, vilket kanske inte är helt vanligt som säljare.
Efteråt tänkte jag på att du/ni måste ju få frågor om din dotter HELA tiden … Så jag förstår att du ibland kan känna dig folkskygg/vilja vara "okänd.."