Solen lyser och jag hör stegen till takt med musiken. Jag är så glad att jag ger mig ut på mina rundor. Första kilometern är ofta lite tung, då jag kan tvivla om jag orkar, om jag har tillräckligt med energi men sedan bara rör sig benen till musiken. Jag njuter!
Hur orkar du träna…frågar en del….nu när Elin är sjuk? Nu är hon ju mycket bättre och jag vet jag måste för att må bra. Jag tänker också att jag fått två ben som jag kan springa med, jag har fått en mun som jag kan le med, jag har fått två armar som jag kan kramas med, jag har fått en mun som jag kan säga snälla saker med. Jag kan välja…någon som är sjuk kanske inte kan det.
När jag springer och det är tungt så brukar jag tänka större. tex så kanske jag bestämmer mig för att springa ca 6 km men om jag tänker att jag ska pröva springa en mil så är det som hjärnan ställer om sig. Jag har lärt mig att om jag har större drömmar och större mål så når jag längre men jag måste ändå vara här i nuet för att orka ….steg för steg, km för km för att nå målet. Små steg framåt, men stora drömmar. Man orkar så mycket mer än vad man tror. Att springa är som en pisse i havet 🙂 mot det Elin går igenom, att springa är bara svett och jäkla anamma. Det är inte synd om mig ett dugg…så tänker jag också om det är tungt.
Det går att omsätta dessa tankar i mitt sätt att se på Elins cancer eller hur jag lever mitt liv. Det kan vara tufft just nu men vi tar timme för timme, dag för dag och siktar mot målet mot drömmen. Under tiden vi lever har fått förmågan att kunna njuta, att skratta, le, att springa, att uppleva, att känna, att utvecklas och ha det bra. Vi kan inte slösa bort vår tid på oro, på att tvivla på oss själva, på vår förmåga, på att vara rädda för döden att hon inte kommer bli frisk. Det finns hjälp att få också om man behöver och det är ok att gråta osv men vi måste våga tro att vi löser det. Vi måste våga tro att allt blir bra, att jag har förmågan att orka, att drömmar kan slå in, att vi är värsa saker, att vi vågar osv.
Så jag springer vidare genom skogen och jag ler för jag kan och jag känner att hjärtat fylls av kärlek och sol. Jag njuter för jag är just här i livet med allt vad det innebär och det gör mig alldeles lycklig! Jag drömmer inte om att finna lyckan, jag har den, jag äger känslan…just nu i denna stund.
Kram Lotta
Bravo :)) har just i denna stund klarat 7 km löpning i gassande solsken och jeansen börjar kännas aningen slappa fast på ett behagligt sätt :)) nu är fröknäckeburken välfylld lchf är ett bra sätt att lätta på hullet men kräver även motion vilket ger som du säger ett välbefinnande som får oss att känna att man kan åstadkomma vad som helst i världen …man orkar mer av allt och man blir aningen snällare mot sin omvärld :))
<3
Ja du Lotta!
Det kanske därför vi ler när vi kan le och springa och njuta för vi kan det. Att leva här och nu och samtidigt blicka framåt det är en balanskonst som du verkligen behärskar och förmedlar så bra i dag och här på din Blogg. Ta hand om dig och er kram /Cissi
Du är ju bara helt FANTASTISK- Spring på du bara:-)!
Finare och bättre inställning än så tror jag inte går att finna.
Kram på dig!
Så sant det du skriver. Man kan inte sluta leva pga saker som drabbar livet. Man måste få livet att fungera ändå. Elin skulle nog inte heller må bra av att bara se dig nere hela tiden. Det stärker henne att se att du gör vad du kan för att allt ska vara så normalt och vanligt som det är möjligt. Styrkekramar till dig och hela familjen.
Kram, Carolina
Precis så kände jag när jag började motionera. Min syster fick bröstcancer och fick starka cellgifter. Jag pratade med henne i telefonen varje dag och började ta promenader samtidigt. Min syster hade ont i benen och fötterna och kunde ibland inte gå. Då tänkte jag som du. Jag vill inte känna att varför gick jag inte när jag kunde. Numera älskar jag att promenera och springer ibland.Min syster har varit fri från cancern i fem år nu.🙏🌟❤️
Man tänker lite på ett annat sätt nu, så skönt din syster mår bra ❤️❤️ Kram
Så härligt det låter! 🙂 Vill också kunna springa, men jag får så ont i vaderna.. har ingen aning om varför.
/Therese
Jag skulle hellre vända på det, för man tränar väl just för att man ska orka med allt det andra jobbiga. Det är bara så lätt att glömma det när man ligger i soffan, och tror att lösningen finns i en påse godis.
Genialiskt som vanligt! Toppenpepp!
Kram Lena
Älskar rubriken 🙂
Skulle också behöva komma ut och röra på mig. Men min dåliga självkänsla sätter alltid stopp innan jag ens kommit iväg…
Du får tänka att du gör det för din egenskull, du äger din kropp..inte för andra. Du gör det för ditt liv och ingen annan. Kram Lotta
Underbart!