juli 2015

 

Jag har funderat mycket på mitt förhållande till cancer, hur ska jag förhålla mig till denna sjukdom. Sjukdomen finns i min dotters kropp, men den påverkar oss som familj och den påverkar min hjärna, mitt sätt att tänka.

 

Jag behöver strategier för att ha distans till detta, så nu har cancer blivit en ”person” för mig, jag kallar honom cancerdjävulen. För mig är cancer en ”han”, för någon annan kanske en hon. När man får en sådan farlig sjukdom i sin familj så är det svårt att tänka klart, oftast tar rädslan över och man låter cancern styra sitt liv. Cancerdjävulen tränger sig in i dina tankar, den vill ta makten över din hjärna, den vill trycka ner oss, få oss att bli rädda osv. När denna sjukdom blir en person för mig så kan jag lättare förstå när ”han” kommer. 

 

Då kan jag säga åt ”honom” att du kan dra åt helvete, jag kommer inte lyssna på dig, du kan inte bestämma över vårt liv. Du har min dotters kropp lite på låns, men sedan låter jag dig inte bo i min hjärna. 

 

Han kommer ofta på besök när jag springer, eller om jag vandrar i mina tankar. ”Han” försöker trycka ner mig, säger elaka saker, skrattar åt mig att jag borde vara rädd för döden osv. Men eftersom jag är medveten om att ”cancerdjävulen” är en ”person” som jag kan styra över, så kan jag medvetet styra över så han inte tar makten över oss helt. Jag har jobbat med min hjärna i många år, så jag har den förmågan och jag vet att det är jag som bestämmer mina tankar.

 

Jag har alltid gått min egen väg när det väl gäller, så jag säger till cancerdjävulen, vi tänker göda dig med ännu mer kärlek, ännu mer goda middagar, ännu mer skratt, ännu mer tacksamhet. Jag tänker göra ännu mer roliga saker, jag tänker unna mig ännu mer egen tid, jag tänker älska min man och mina barn ännu lite mer. Allt du vill ta från oss ska vi göda dig med, jag älskar göra tvärtom. Är det något du tycker vi ska avstå ifrån och vara rädda för för, så ska du istället få det. 

 

Jag känner mig tacksam istället efter han kommit och hälsat på, han ger mig livsglädje även om han skrämmer mig. Jag ser allt så mycket klarare, jag växer som människa, han ger mig nya tankar.

 

Cancerdjävulen försöker knacka på varje dag, oftast kan jag stoppa honom så det inte blir så ofta och jag kan istället krama min fina man och mina barn och säga jag älskar er och tänka där fick du, du kan inte ta min familj och min glädje. Du kan inte ta min hjärna!! Jag kommer inte sluta älska, sluta leva, sluta hoppas osv för du lever i min dotters kropp lite på låns. Jag ska istället jävlas lite med dig varje dag, göda dig med lite kärlek och vara dig evigt tacksam för du ger oss så goda tankar och gör oss till en bättre och finare familj. 

 

Cancerdjävulen han finns där, vi har en relation han och jag, som en person. Det är ingen jag gillar, han är en sådan person som vill ta över mitt liv, bestämma och sådana personer har jag haft tidigare i mitt liv. Hans egenskaper skrämmer mig. Så jag gör precis som innan, jag säger upp bekantskapen och säger ifrån. Så gör jag, så går jag istället min egen väg och fortsätter älska livet. Cancerdjävulen får bo i sin håla och när han kommer fram möter jag honom, gråter och är rädd en stund men sedan omvandlar jag mina tankar till tacksamhet och kärlek och fortsätter älska livet lite mer. 

 

Kram Lotta