Jag vill börja med att visa familjen som jag reste med till Bosnien, en familj som en gång lämnat sitt land i Bosnien som unga med en 2 månaders bäbis och en väska. Nu lever de i Sverige med tre barn, utbildning, jobb och hus.
Den här familjen fick mitt hjärta. De har hunnit med så mycket i sitt liv och är så trygga och nära varandra och vet verkligen vad livets kärna är, kärlek.
Pappa i familjen som tog hand om oss på det allra kärleksfullaste sättet med att hela tiden finnas där och uppmuntra sin fru att våga leva sin dröm. Drömmen om att skriva en bok om pyssel och bakning på Bosniska som nu getts ut och blivit sådan uppståndelse om. Jag ska berätta mer om det.
Inte sedan 1978 har det getts ut en bok för kvinnor i Bosnien, det har varit krig och ingen har kommit så långt med att pyssel kan bli en bok. Det var där som jag stöttade Dragana att våga och hur hon skulle tänka.
Så gulliga farmor som var med och fanns där hela tiden, alltid nära till skratt. 
Jag lärde mig lite mer om mig själv denna resa, vad som är viktigt och vad det är att sätta värde på. Det finns en hel del fattigdom i Bosnien, men de människor jag träffade var ändå glada, hoppfulla m.m. Nära till skratt och nära till gråt, så där äkta!
Jag skrev på facebook en dag….
~ man träffas ofta, fikar, sitter länge
~ man umgås med sina grannar, knackar på och undrar om de mår bra.
~ man bjuder sina gäster, väldigt generös
~man tar hand om dem som har det sämre. Den som har mer hjälper den som har mindre.
~man skrattar ofta, högt och hjärtligt
~man tar hand om sina släktingar, man är ett team
~man visar kärlek öppet och tydligt. Att visa kärlek är fint.
~ om du behöver hjälp med något så kommer man så fort man kan
~man ger gärna presenter
~man är genuint intresserad av att lyssna, det får ta hur mycket tid som helst. Människan går
före allt.
Varför har vi tappat så mycket av det hemma?
Kram Lotta
