Hur ska jag börja…..Det har varit en tuff tid. I flera år har min Philip haft det jobbigt med psykisk ohälsa. Jag har ju skrivet ofta här att vi har det tufft men kan inte berätta, Philip har inte velat det och jag har respekterat det. I perioder har man inte märkt så mycket och det varit bättre, men sedan har det funnits många stunder när jag varit riktigt orolig och ledsen. Kalle och jag har mått så dåligt för det här, försökt att hjälpa till och haft kontakt med honom varje dag men det är svårt att hjälpa någon som inte till en början vill bli hjälpt eller inte berättar vad som händer inombords.
Att växa upp i dagens samhälle kan vara tufft, det händer saker på vägen som jag inte ingående kommer berätta om i detta inlägg men som har lett till att Philip inte mått bra de sista åren. Han har stängt inne mycket och haft svårt att prata om allt, kommit in i fel vanor och tankesätt som inte är han. Han har tappat bort sig själv. Åren går och tillslut växer allt inombords som en tickande bomb.
Nu har min älskade son jobbat mer och mer på sitt mående det sista halvåret. I olika faser med terapi och annat och med små steg har han tagit sig framåt och tillbaka för att må bra och för att få vara den fantastiska person som han är. Han är en underbar människa, med så mycket driv och passion för saker han gillar. Alla som känner honom vet han är världens snällaste, lagar världens godaste mat, duktig på odla, lätt att lära sig nya saker, spelar gitarr och älskar göra andra glada. Den Philip ska få komma fram och lysa igen och nu är det hans val att dela den resan. Ni är många som följer Philip som känner mig och jag har inget att dölja så jag vill även skriva om det här.
Jag är så otroligt stolt över honom som så modigt nu valt att börja prata om sitt mående. Philip jobbar mycket på sitt mående nu på olika sätt och att psykisk ohälsa ska kunna vara något naturligt att prata om, något som händer och rör oss alla. På lördag ska han gå en promenad som han kallar 50.000 steg mot ett bättre mående.
Jag stöttar honom i allt jag kan och också varit den jobbiga mamman som säger saker som är jobbigt att höra för att han ska komma framåt. Nu är vi på väg framåt och jag vet att den här resan framåt genom att prata om det som hänt och våga stå upp för hur man mår kommer leda honom på en ny väg i livet. Till er alla er andra som har barn, ungdomar, vuxna barn som inte mår bra vill jag bara säga vi är många som upplever samma sak, i alla familjer. Vi är mänskliga och vi har kraften inom oss att läka och bli hela och behöver ta hjälp för att orka och komma vidare. Ensam är inte stark.
Jag har inte Tik Tok men stötta gärna min son här . Jag älskar honom så mycket
Kram Lotta
Man är inte mer än människa, tårar får trilla. Fint att Philip vill dela med sej. I dagens samhälle händer så mycket så kan hans berättelse hjälpa en enda så är det bättre än ingen. Inte alla som har en kärleksfull familj heller med stött och pep som ni tyvärr. Många är ensamma där ute. Ska stötta på Tik Tok. Kramar.
Kära du!
Som förälder till barn med psykisk ohälsa är dagarna många ggr uppochner. Klump i magen, oro och gnag inför framtiden ❤️
Vi lever med detta också dagligen och man är så glad för det lilla positiva som sker.
Ni är inte ensamma fastän det många ggr känns så. Vi måste bara våga prata om det.
Stor kram till er alla ❤️❤️❤️
Oj oj oj………😥 vilken prövning ni går igenom. Med er kärlek kommer han att ta sig ur mörkret. Motion och rutiner gör susen för själen. Fint och modigt av dig att dela med dig💕☀️🌸 pratas alldeles för lite om det. Ta väl hand om er.
Åh Lotta, vet precis känslan då vi upplevt samma. Man går som på glas, kan aldrig koppla av helt för när kommer nästa samtal/bakslag?!
Det enda man kan göra är finnas där, peppa, stödja, trösta för nånstans måste personen ifråga vända allt på egen hand. ❤️
Varma kramar till Philip dig och de dina ❤️
Förstår dig precis❤️ Livet är tufft på många sätt och många unga mår tyvärr dåligt idag. Att se sitt barn må dåligt är fruktansvärt! Man önskar hellre det vore man själv. Känner med dig och är också i en tuff period och stöttar min yngsta son som av olika omständigheter i livet inte heller mår bra just nu. Tar en dag i taget och gör allt jag kan.❤️
Kram till er båda ❤️
Det här är Så Viktigt! Gissar du kommer få bra gensvar. För vi är SÅ många därute så har detta i vår närhet. Jag har vänner med unga, vuxna pojkar med psykisk ohälsa. Det är dränerande, jobbigt och tärande men finns ju ingen annan väg än hopp, se framåt och TA HJÄLP. Det är tufft att vara ung vuxen idag, vi som föräldrar är ofta för nära för att kunna hjälpa fullt ut.
Min son mådde ju så dåligt och missade halva sin högstadietid. Det var IBS och depression, vi hade hjälp av BUP, vården, mediciner, av skolan. Han blev ett hemmasittande barn av skäl som inte passade in i skolan, men tur med fantastiska personer och hjälp på gymnasiet och han klarade sin utbildning och jobbar idag med IT på ett stort företag och allt funkar bra (förutom sin cancerdiagnos men det är ett annat trauma). Utan hjälp hade det inte gått.
När man träffar människor ibland i sammanhang och det enda som pratas om är sina barn om vad de gör, framgång, duktighet och yta blir jag alltid provocerad och nästan stänger av – när det enda som betyder något är att må bra.
KRAM till din Philip Lotta, och till dig som berättar. För alla drabbade är det alltid gott för själen att inte vara ensammen.