Med tanke på gårdagens blogginlägg så tänkte jag fortsätta lite med att skriva till er idag , hur tankarna pågått de senaste åren och vilken plats jag är på nu.
När jag var 40 år då ville jag bli en sportig kvinna som ägde ett fritidshus vid vatten , en kvinna med energi, som packade bilen på helgen och åkte till sommarstugan, som var glad, aktiv och duktig på sitt jobb och hade fint hemma. Nu är jag 50 år och resan efter min dotters cancer för 10 år sedan och min egen utmattning har förändrat mig så mycket.
Jag ville bli någon som jag inte var och som jag tänkt på länge att jag skulle vilja vara men efter allt vi gått igenom så var jag på en helt annan plats i livet. Jag kämpade så många år med att upprätta hålla en fasad av att vara stark på många olika plan. Mot mig själv, mot andra, mot er som läser osv Jobba under hela Elins sjukdom, dessutom göra karriär inom sin yrkesroll osv Fy fabian var tufft det var, men då trodde man att så här är livet.
Men jag kom ju ut på andra sidan och var en helt annan person för jag hittade mig, den jag var utan krav, utan höga mål, utan fasader osv Jag kom ut på andra sidan med att upptäcka att jag ska inte bli någonting annat än mig själv och vem är jag nu?
De sista åren har varit en resa att hitta mig. Vad gillar jag? vart vill jag bo? vad vill jag jobba med nu? vem vill jag umgås med nu? Vad vill jag äga nu? Att inte ha känslor och saker omkring mig som skaver. Det har varit smärtsamt att gå igenom, men nu har jag gjort det och det ledde mig till en ny plats, ett nytt jobb, nya intressen, nya möten av människor , äga mindre saker osv
Om jag saknar den gamla Lotta ? Ja, det gör jag för hon hade ett så kul liv men jag skulle aldrig ens komma på tanken att utsätta mig för så mycket stress och press mer i livet. Om jag saknar mitt gamla liv? Nej det gör jag inte. Jag älskar det liv jag valde och ville leva då , men nu vill jag någonting helt annat. Man ändrar sig i livet och det är precis som det ska vara.
Våra resor i livet gör oss starka, för oss varandra närmre om vi orkar stå i det svåra och sedan bearbeta och prata om det. Alla bär vi på roller som vi tagit på oss som vi ofta blivit tilldelade som barn eller i vår uppväxt men hitta tillbaka hem till oss själva är den bästa resan, den gör jag nu och den kommer säkert pågå livet ut. Den autentiska Lotta som min terapeut sa. Livet är spännande vänner och blir så enkelt när man bara i varje stund kan vara precis som man är och jag är mycket.
Ha en så fin, fin dag. Kalle kommer hem från resa och snart väntar en tur till Stockholm för sonen och mig, men först hemmapyssel och en dag jobb.
Hej också till alla nya läsare…ni som inte hängt med på hela resan här kan läsa mer tillbaka i arkiven
Rabattkod för Mars hos Ellos , 33% på dyraste varan och/eller 5% på redan rabatterade varor. Koden ARSTIDERMAR25 gäller. Pröva er fram vad rabattkoden gäller på för varor HÄR och HÄR
Jag fick hoppa in att jobba några dagar och så passar jag på att sova länge så jag har inte hunnit fota så mycket nya bilder till er, men jag tänkte ändå skriva några rader om känslan som infinner sig just nu.
Ni är ju många som följt mig i så många år, ni ser hur livet svänger, hur det ändrar sig, hur måendet skiftat osv. Det är livet! Jag har jobbat mycket med personliga utveckling de senaste åren och det har jag nog alltid gjort men när min dotter blev sjuk och åren efter det då hade jag tappat bort mig själv. Så oerhörd mycket stress under så lång tid gjorde mig sjuk på många olika plan.
Vägen tillbaka har varit så krokig. Jag kom så långt att jag blev inlagd på sjukhus ( blev kontaktad av en coach när jag var som mest utmattad och som inte var den hon utgav sig för som gjorde jag blev jättesjuk, vill inte skriva så mycket om det men det var hemskt ) och ett tag trodde jag inte skulle orka leva längre, men med hjälp av min familj och vänner så lyckades jag vände allt och det blev bra men det har varit en så tuff resa tillbaka.
Idag kan jag sitta här i min stol när jag skriver till er och säga att jag mår SÅ bra. Det blev så fint livet igen och ännu finare än det var innan för jag är på en sådan trygg, varm, enkel och älskad plats i livet just nu. Då menar jag inte platsen jag bor på utan platsen inom mig.
Det tog ca 3 år att komma hit och jag är så otroligt tacksam för mitt liv som känns så enkelt nu. Jag har jobbat med så många saker sista åren och har öppnat upp, ändrat på livet, pratar med familj och vänner, läst och jobbat med mina tankar varje dag. Nu är jag snart 51 år och jag vet så mycket om livet. Jag har gjort så mycket och jag har lärt mig så mycket om mig själv och jag vet vad som är viktigt för mig nu och hur jag vill leva.
Förr kunde jag vara väldigt konflikträdd, vågade inte stå på mig med nära vänner och släktingar alltid med vad jag tyckte men nu skulle jag aldrig gå ifrån vad jag tycker om saker. Jag känner mig så grundad och stark och det är en sådan trygghet.
Mitt liv är så mycket enklare än det var förr , men jag har pärlorna och sätter sådant värde på dem. Relationen med min man och familj som är viktigast för mig, mina närmsta vänner, mina jobb, mina vänner i föreningsliv osv Jag omger mig av saker och människor där ingen sätter höga krav på mig, där jag känner att jag kan vara precis som jag är. Den känslan har jag ju också jobbat upp igen efter att jag blev så sjuk. Att bara vara jag.
Jag känner sådan livsglädje av att bara få vakna, ta med mig kaffekoppen ut och veta att snart kommer våren igen. Idag ska vi på kalas med släktingar, jag ska få gå med i min trädgård i flera dagar och sätta frön, träffa min vän Helena osv
Det är mycket som jag gör nu som jag också gjorde förr men framför allt så gör jag mindre saker, skaffat mig ett vanligt jobb att gå till, börjat med föreningsliv, sover på dagen när jag är ledig, mediterar, strävar inte högt, jag har minskat mina relationer som jag inte orkade ta hand om osv och jag har jobbat MYCKET med min hjärna.
Med det vill jag säga till er alla, om ni mår dåligt så ta hjälp. Prata med vänner, ta hjälp av en psykolog, läs böcker om hur hjärnan fungerar, lyssna på poddar och praktisera. Träna i er att vända tankar för hjärna är mer lättlurad än vad du tror. Jag bar på så otroligt mycket skam och skuld att det blev som det blev men jag känner inte av det längre. Jag har förlåtit mig själv, har fått hjälp , jag har ältat allt om och om igen och nu är jag på andra sidan.
Jag ser fram emot 2025, man vet aldrig vad som väntar men med alla verktyg som jag bär med mig och att jag blivit den jag blivit så känner jag mig trygg med att när saker sker är jag stark nog att hantera det. Jag längtar efter så mycket och har så mycket pirr över 2025.
Så med de orden vill jag bara önska er en fin lördag. Jag ska jobba några timmar och sedan på kalas och när jag är ledig ska jag fota nya bilder till er men idag hade jag inga bilder så då blev det bara ord.
Det är så mycket som har ändrat sig för mig sista åren och efter min utmattning och depression så har jag kommit långt och märker nu hur bra jag mår och hur mycket jag har ändrat mig.
Jag är mycket bättre på att säga nej, fick ett erbjudande igår om att göra ett samarbete med bilar …nej tack. Jag bokar inte upp mig på massa saker jag inte vill eller inte hinner med, går inte på och har inte massa middagar som jag inte orkar med osv . Jag är inte i några situationer där jag känner att det ställs orimliga krav på mig. Jag känner att jag duger, att jag är tillräcklig och jag har sänkt kraven så mycket. Jag försöker bli min egen bästa vän.
Tack utmattningen för du fick mig att förstå, att livet är så mycket annat än att springa på. Att inte jobba med sociala medier lika mycket och istället jobba i klädaffären har varit en av de saker som gjort jag mått bättre. Att hitta nya fritidsintressen som får ta tid. Men framförallt att sålla bort och äga mindre. Mitt liv vid 40 var så kul men vid innan 50 var jag helt slut och jag fick lära mig att ge mig ett annat liv.
Jag känner mig mer naken nu. Jag tillåter ingenting som skaver. Skaver det så säger jag det och gör någonting åt det. På så sätt känns livet också lätt fast det ofta är väldigt svårt. Jag vet att alla familjer, alla människor har sitt tuffa att handskas med och jag har mitt. Med genom nära och fina relationer, genom att prata så har jag allt jag behöver för att kunna orka, känna och ha det bra i det här jordelivet. Jag har ett liv där det finns tid att vårda och ta hand om andra för att jag själv också ska orka. Att ge tillbaka till alla som tog hand om mig. Förr var jag så konflikträdd, nu bara säger jag från hjärtat.
Jag tänker ofta på mormor och farmor hur levde de? Att hitta en mening i enkla saker och när du mår bra så märker du att du behöver mycket mindre. Det är så mycket som är annorlunda efter utmattningen som att gå och sova ibland eller meditera. Förr kunde jag inte ens vila på dagen för hjärnan gick på högvarv och jag har haft så mycket energi.
Livet efter 50 år kommer vara något helt annat men jag siktar på att bli den där trygga och varma människan som har tid att lyssna. Man drömmer om att bli den där mormor/farmor som har en varm famn och har tid. Ett liv där man känner att man har lite lagom , ett lagom som kan vara så himla svårt men där man känner sig tillräcklig och älskad för den man är. Du duger med alla dina skavanker.
Det var morgonens tankar från mig.
Ha en toppenfredag. Nu ska jag äta frukost, åka till torget och handla lite och jobba. Blir en mysig dag och ikväll landar jag i soffan och äter något gott med Kalle.
Jag fortsätter att dela lite inlägg här som jag skrev förra veckan. Under åren här på bloggen så brukar jag skriva om oss och hur jag tänker jag tänkte jag skulle dela ett sånt inlägg med er. När jag börjar skriva till er så vet jag aldrig vad som kommer ut i skrift men för mig är det nog en del bearbetning av livet som har delats här. Att sätta ord på mina tankar och känslor har hjälpt mig genom åren men också i delar av livet varit lite tufft när man inte orkat men vetat att man måste fortsätta för annars dör en blogg lätt ut.
Kalle och jag har varit tillsammans i 33 år nu och det känns som vårt förhållande har gått i olika perioder/stadier genom livet. Vi är liksom samma grundperson som när vi träffades men ändrat oss genom livet. Jag har blivit lugnare och Kalle har blivit den som istället kör på lite mer. Förr var det han som uppmuntrade mig att våga köra på med mitt företag och nu är det han som reser mer i jobbet osv.
Som människor och par har vi också förändrats mycket genom åren och det vi tjafsar och bråkar mest om är att Kalle tycker jag är en slarvig person och att Kalle kan kommentera småsaker. Ni som läser här ser kanske inte det men jag är en hejsan hoppsan person med saker och Kalle är mer noggrann. Kalle gillar struktur och rutiner. Han duschar tex alltid på morgonen fast han jobbar hemma. Jag är mer en sådan som sätter upp en tofs i håret på med lite smink och så en raggardusch om det skulle behövas. Det är inte så skitnoga i mitt liv men att vara i rörig person ställer också till det mycket för mig.
Kalle vill ha ordentlig mat och jag är en sådan som glömmer bort att äta när jag är själv. Sedan är jag mer ordningsam på andra plan. Jag vill ha ordning i tex boden och där städar aldrig Kalle och jag vill ha ordning i skåp osv men sedan om jag inte lägger ner tandkrämen i lådan är skit samma för mig. Ja ni fattar.
Efter Elins leukemi har vi tillsammans ändrats mycket. Antingen går man isär för man inte orkar eller så växer man ihop ännu mer. Vi växte ihop. Våra olikheter var en perfekt match när Elin var sjuk. Kalle hade koll på alla mediciner och biverkningar och långt innan saker hände med Elin så visste Kalle var det var. Jag var den som försökte hålla humöret uppe hos alla och se till att alla mådde bra. Det var tufft som högkänslig kan jag tänka nu för det var många som mådde dåligt oh ta hand om.
Efter allt som hände såå förändrades vi. Saker som känts viktigt tidigare var inte viktigt längre. Vi kände oss ännu tightare som familj och oskiljaktiga. Jag hade sett Kalles sorg och kärlek till familjen och han hade sett min. Livet förändrandets och ur cancern blev mycket inte så ”skitnoga” längre. Efter min egen utmattning blev det ännu tydligare vad det är vi mår bra av.
Vi letar ofta lycka långt där borta efter nästa jobb, nästa partner, nästa mål osv När vi är unga så har vi hela livet framför oss i allt som ska hända. Men efter Elins leukemi förstod man att det som gör att vi mår bra är det enkla och det vi tar som självklart. Att vi har varandra och får ha vår vardag. I början var det svårt för mig som alltid fått kickar av alla nya mål och drömmar.
Nu behöver jag inte så mycket för att må bra, inte Kalle heller. Min hjärna orkar väldigt få intryck och utmaningar och jag älskar ett vanligt liv med det enkla. Mina människor omkring mig, vårt hem, trädgården, kören, mitt jobb osv. När man tittar på forskning så är det just de här enkla sakerna som gör oss lyckliga. Eller som Björn Natthiko sa ”Gud gömde den dyraste av alla juveler där hen visste att du aldrig skulle leta, i din egen ficka” Att vi alla går och bär på vår egen lycka hela tiden och om vi avskärmar oss lite mer från sociala medier och håller hjärtat öppet för mirakler så har vi det inom oss. Hjärnan har inte koll på om du reser utomlands eller får sol på en klippa i skärgården. Du kan känna lycka och lyckokänslor av små saker hela tiden.
För det är väl ändå lycka och glädje vi letar och vill ha i livet. För oss fann vi den i att ha familjen och i att ha det enkla omkring oss. Att minska på ägodelar att ha en bod på 7.5 kvm istället för en skola på 600 kvm . Att äga mindre för att kunna njuta mer.
När vi flyttade så var vi överens om att att njutning kommer före det praktiska för livet är så kort och vi kan bli sjuka precis när som helst. Så att bygga ett växthus och en bastuflotte gick före tex garage, tvättstuga och större badrum.
Det bästa som hänt genom åren är att vi acceptera varandras olikheter på ett annat sätt, vi drar inte igång bråk utan istället tonar ner, vi går inte igång lika mycket på småsaker. Sedan brukar Kalle kunna hetta till om saker går dåligt när han bygger osv men det går fort över och jag fortsätter ta sönder saker för jag är disträ men det är ingen fara med det osv
En av sakerna jag tror vi är väldigt bra på är att vi pratar. Vi pratar om alla känslor som pågår exakt hela tiden. Det har vi blivit bra sedan sedan Elin var sjuk. Vi stänger inte inne saker utan tar tag i känslor direkt. Det har räddat oss många gånger men kan också ibland vara jobbigt för vi ältar precis allt. Vi har olika kärleksspråk. Jag säger saker till kalle genom tal, du är duktig, snygg, snäll osv och han visar genom handlingar. Men jag får höra ofta ”jag älskar dig”. Vi har roligt tillsammans, just för att vi uppskattar varandra så mycket. Vi jobbar på vårt förhållande varje dag och trivs så bra i varandras sällskap.
Kalle är min allra bästa vän och man. Det kommer aldrig kunna bli en enda dag för mycket honom. Han ger mig den bästa lugnet och ser alltid till att fånga in mig när det behövs. Numera är det nästan han som vill mer och ha mer tokiga drömmar än mig. Livet är inte lyckligt och glatt hela tiden, de djupa jobbiga tankarna och stunderna finns här varje vecka men vi lär oss hantera dem.
Det har regnat, hurra så härligt och jag tar mig tid att sätta mig här i köket och skriva lite mer till er. Den här veckan har jag velat få ut alla plantor och så hinna vattna så allt håller sig och blir friskt. Jag ha tagit mycket tid till hjärnvila. Hjärnvila för mig är att ge mig tid till det jag tycker om och göra det i min takt. Sedan sover jag och mediterar om jag är trött en stund på dagen.
Jag tror min läkare på sjukhuset skulle vara stolt över mig nu. Mitt liv nu är så lite prestation, mindre jobb, så mycket mindre att ta hand om men för den skull massor växter, plantor, jobb och träffa människor men i en takt jag orkar med.
Jag skulle velat ge den där Lotta för några år sedan en kram. Hon som kämpade så hårt med att jobba under hela cancern för jag hade ingen lön och så dålig sjukersättning. Hon som gjorde ”karriär” och köpte sig ett fritidshus och sedan skulle sköta allt och få in alla pengar så det nya huset kunde betalas.
Jag skulle ge henne kram och säga att man kan tacka nej till saker som man inte orkar med längre och som inte är jag. Jag var så trött och utbränd och vågade inte tacka nej eller säga ifrån, men jag förstod inte då. Mitt liv blev som en torktumlare. Nu lever jag och är mer den som jag var när jag fick barn runt 30 år. När allting bara var kul, rullade på och kändes lätt.
Jag försöker hitta den där Lotta som sjöng i kör, som plockade buketter, som fixade och gjorde fint hemma, hon som tyckte om sig själv både som skitig och finklädd, som inte brydde sig om några extra kilo, som älskat göra saker med familjen och umgås med släkt och vänner , som varit nyfiken och vågat pröva nya saker och inte brytt sig så mycket vad andra ska tycka och tänka osv
Att gå ner till botten och vända var fruktansvärt men kunskapen nu om hur jag vill leva och vad som är viktigt på riktigt är en helt annan. Jag hörde i en podd där man sa …”vad skulle du äga och göra om ingen annan såg vad du gjorde” ? Den meningen var så bra. För där är jag sann nu. Jag lever det liv jag vill ha för min/vår skull. Det var några år efter Elins sjukdom som jag kom i fel riktning. Jag var i så mycket stress då så jag kände inte av, jag hade levt i så mycket prestation och stress så länge att jag visste inte längre vad som var normalt och vad som var jag.
Men nu känner jag mig pirrig för livet. Så mycket roligt som väntar där framme igen. Det vi ska fixa med här hemma, se mina barns framtid, resor vi kan göra igen och saker jag vill lära mig som inte lärt mig än. Om jag får barnbarn i framtiden så har jag bilden klar att bara få vara den där trygga och närvarande mormor/farmor och visa allt fint med naturen och livet. Jag vill hinna umgås med mina föräldrar och svärföräldrar så mycket som går innan det är försent.
Jag vill resa mer framöver, lära mig nya saker, hinna upptäcka mer i vår vackra natur här i Kinda. Det finns så mycket jag är nyfiken på. I höst ska jag vara med i en föreläsningsgrupp och i sommar ska jag gå på yoga en dag i veckan när jag känner att hinner och kan. Men så fort det blir för mycket saker och jag inte känner att jag orkar eller vill så säger jag ifrån, utan lägga dåligt samvete i det.
Men…Nu längtar jag efter min Kalle som jobbat borta i 2 veckor . I helgen ska jag umgås med Elin, mamma och bonuspappa och bästis kommer på min konsert och idag ska vi fira svärmor som fyller år så jag får en fin helg. Men på måndag får jag troligtvis hem min älskade man som längtar efter mig och djuren och se allt jag pysslat med när han varit borta. Allt är roligare när Kalle finns här hemma, men jag har inget problem med att vara själv.
Tack för att jag får dela mina tankar med er, det känns så viktigt att göra det. Jag vet och ser er alla som kämpar med saker, relationer osv i era liv. Hur ska man få ihop allt? Jag vill bara säga till er att det finns så mycket man kan ta bort i livet som man inte behöver för att få vara i kärnan, i det som är viktigt på riktigt och för att orka. Sedan går livet i perioder. Ibland är det så tufft och man befinner sig på botten, men det betyder inte att det alltid kommer vara så. Bättre dagar kommer.
Jag samlar på de där sekunderna nu. När jag tex sitter på mammas kökssoffa och fikar och allt är som det är alltid har varit, en dag kommer det inte finnas längre. Igår när jag fick träffa min bästa vän och vi svängde ut på grusvägen och mötte solen på vår promenad och jag fick prata livet, när jag pratade med sonen och han tyckte maten var dyr, eller när jag fick några minuter med min dotter i telefon som blivit sjuk. På kvällen när vi gick och la oss och min man behöver kramar för hans mamma är sjuk. Sekunder som betyder något, på riktigt.
Jag laddar min energi som en sovande björn till dagar när det kommer storma lite mer, när det kommer vara svårare. Genom att vara lite mer närvarande, förlåtande att inte orka allt så kommer jag ändå kunna finnas där en dag när någon annan behöver mig. Precis som mannen, barnen, vännerna, föräldrar fanns för mig är jag var som mest sjuk. De där sekunderna med människor och samtalen som gör skillnad. De betyder att vi hör ihop och jag har förstått ännu mer vad det ger mig.
Min bästa kompis dotter hade påmint sin mamma en dag på jullovet att du behöver vara mindre i huvudet och mer i händerna. Tänk att hon som är så ung redan förstått den grejen. Det är så klokt. Jag älskar vara i händerna och det därför jag pysslar så mycket, kör skottkärrar, älskar att jobb i trädgården osv men ett tag var jag alldeles för mycket i huvudet. Måste tänka på det mer framöver.
Nu ska jag snart åka och jobba, jag ska skylta fönster idag hörde jag och det ska bli så kul. Det är visst kallt på jobbet men jag är ju som ett svettigt värmeelement men det går bra. Imorgon ska jag fixa mina fula naglar som ska bli rosa och åka på barnkalas. Nu vänder jag blad och tackar julen på alla sätt, nu ska jag plantera frön och köpt mig en pelargon till fönstret och ikväll ska jag sjunga. Det blir härligt.
Jag vill börja med att säga att jag är tacksam över er. Tacksamhet är någonting jag övar på hela tiden. Jag är i min hjärna dygnet runt så jag vill att det ska vara en fin plats för mig. Jag vet att jag kan styra mina tankar ( tro inte på allt du tänker som Björn Natthiko sa), jag är inte mina tankar och jag kan välja dem. Vägen tillbaka har varit krokig men nu har jag hittat hem igen, till en fin plats.
Jag uppmärksammade detta även hos min pappa när han hälsade på sist. När jag träffar min pappa så gnäller han inte över saker. Han kan berätta hur saker är men han sätter inte något negativt värde i det. Sedan vänder han saker till det positiva och han skojar och skrattar mycket. Visst bär han såklart på svåra saker skett genom livet, men han jobbar aktivt med sina tankar och sig själv varje dag. Jag blev nyfiken på hur han tänker och frågade honom. Vad är hemligheten?
Han svar var så enkelt, han fokuserar på det som är glädje för honom hur litet det än må vara. Genom att träna hjärnan se det positiva så kommer han uppleva sitt liv mer positiv och mer tillfreds med det han har. Han gillar också att göra andra glada. Han är smart. Genom att ge glädje till andra så kommer han också få glädje själv. Många bra substanser utsöndras genom att han gör människor glada som kommer göra att han mår bättre själv.
Hjärnan har en förmåga att tänka på det negativa tio gånger mer än det positiva och då underlättar det mycket om man väljer att se glädje i småsaker. Då kommer hjärnan inte styras hela tiden av det negativa och söka negativa saker. Jag tycker jag lärde mig så mycket av pappas kloka ord som egentligen är ganska lätta men ack så svåra ibland när livet är tufft. Jag ser nu att många av dessa tankar hade vi genom Elins cancer. Då var man liksom tvungen att hitta de små positiva sakerna för att klara av dagarna.
Att göra andra glada är någonting jag ska tänka på mer. Att ge av sin tid. Jag har ofta haft fokus på mig och min karriär när jag var yngre, men försöker lägga mer tid på att umgås och göra andra glada nu. Att värdesätta sina nära relationer och vårda dem. Nu är jag inte så mycket på väg längre, strävar inte lika högt och skapar tid för det jag har.
När man blir medveten om sådana här saker så kan man jobba med det varje dag och tillslut händer det positiva saker för en. Jag trodde att jag bara skulle vara så där glad och positiv automatiskt efter min utmattning men insåg att tacksamhet och glädje är en färskvara. Nu har jag hittat mina grundstenar som gör mig glad, som ger mig dopamin, oxytocin, serotonin, kortisol, endorfin osv
Många av dessa saker får jag genom att umgås med andra, genom kören, keramiken, mitt nya jobb, min familj, vänner, mina djur, promenader, naturen, min trädgård osv Min utmattning har fått mig att göra och leva långsammare vilket gör att jag stressar nästan aldrig, jag vilar när jag blir trött och gör lagom för den jag är nu.
När jag blev utmattad och drabbades av psykisk ohälsa så fick jag ta bort nästan alla sociala saker, sedan var det covid också. Jag var tvungen att göra det för en tid för att starta om men jag förstår ju nu ännu mer varför det blev så tufft. Jag hade utmattning som gjorde att jag kände mig värdelös och klarade ingenting längre jag kunde inte träffa människor och göra saker som skulle ge mig glädje.
Jag hoppas jag kan ge er alla där ute hopp. Ni som också har det tufft. Små steg framåt. Jag trodde aldrig för ett år sedan att mitt liv kunde bli så här bra igen. Jag tog hjälp, förändrade mitt liv och hittade glädjen igen❣️
Igår var jag på kör och det är så fantastiskt roligt. Gemenskap med andra, sjunga, skratta och vara på en plats där alla älskar samma sak i många olika åldrar. Medicin som min körkompis sa.
Inatt kom Kalle hem efter varit på kurs en vecka i Amsterdam. Så skönt att ha honom hemma igen. Jag har sovit så bra sista tiden men inatt vaknade jag många gånger för Pettson skällde både på djur och mannen så idag får det nog bli en eftermiddagsvila. Nu ska jag ut och klippa buskar som jag inte hann igår och sedan blir det en tur till skogen och plocka svamp med Pettson.
Ta hand om dig 🤎
Kram Lotta
Mina kängor finns här, men Duffy har många snygga tex här och här
Dagens klädtips, så mycket fint nu. Tunika här, kofta här
Jag tänker ofta att jag vill skriva mer till er, skriva om saker jag tänker på och inte bara saker som jag gör. Då måste tiden infinna sig så jag kan tänka i skrift. På helgerna om barnen är här eller vi har gäster osv då hinner jag inte. Idag är en sådan bra dag för jag är själv hemma och ska ut i trädgården sedan och klippa gräset.
Jag tycker om den här tiden vi går in i nu, den gör mig lugn. Jag är på en helt annan plats nu. Kämpat mig tillbaka på många olika sätt för att få vara den jag är och få bli den som jag tycker om att vara. Att må bra och känna sig lycklig är en ständig resa. Att låta sig dåliga dagar likaså. Ibland tänker jag att jag ska inte skriva en massa om det som varit men så märker jag att det är bra att jag skriver för det kan hjälpa så många andra.
När jag var ung så var jag väldigt nyfiken på det mesta och hade massa med energi. Jag hade en kompass inom mig vad jag ville uppnå osv. Jag har hunnit mycket, har sällan varit rädd men det jag inte visste då är hur kroppen mår efter att drabbas av hemskheter. Eftersom jag hade ställt in mitt kompass och som blev som en facit vad livet är så blev det svårt när Elin drabbades av cancer. Helt plötsligt kunde vi inte leva efter det som vi riktat in oss på. Allting fick stanna upp.
Jag kan verka naiv men sorger eller svåra saker hade inte drabbat mig speciellt innan det så jag hade ingen erfarenhet. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten men jag hade fått en underbar uppväxt ändå. Efter 2.5 år med Elins leukemi så var min hjärna och kropp helt slut. Då hade jag klarat av att jobba som influencer i två år under tiden och var på väg att köpa ett fritidshus. Det vanligt att man fortsätter att köra på efter någonting svårt har skett för det är ju det man är van med. Man har ju redan levt i sådan stress så länge så man märker inte ens att man inte klarar av det längre.
Min hjärna var fortfarande på väg i det livet som jag drömt om att leva som var mitt facit tills jag upptäckte att det inte fungerande längre. Jag hade väldigt svårt med att tänka om, att jag skulle gå en annan väg men det var tvunget för att bli bra. Hade jag fortsatt hade jag aldrig varit här nu. Det jag inte visste då var att stupen ner skulle bli många fler innan jag skulle börja vandra mot toppen igen. Att jag skulle möta ytterligare en människa som skulle sänka mig, en så kallad coatch som mitt i min utmattning tyckte jag skulle bli nya kvinnliga Ernst och göra massa andra hemska saker/förändringar. En coach som jag kunde polisanmält om jag orkat.
En av de personer som inspirerar mig och är den klokaste jag vet när det gäller att leva livet är min dotter. Hon är stark, hon är går sin egen väg, hon gör inte saker som skaver, hon är nöjd och hon värdesätter de saker som är viktigast. Kanske det blev så efter hennes sjukdom eller så är det bara så hon är. Även min bästis Maria och Helena är sådana personer. Min dotter Elin jagar inte efter att uppnå någon typ av status eller att bevisa någonting. Hon gör bara saker hon blir glad eller mår bra av. Enkla vanliga saker, har ett vanligt jobb osv. Hon behöver inte massa kickar. Ett enkelt liv med att gå sin egen väg , med få men nära vänner och vara nöjd med det.
Jämför man då med mig så har jag sprungit snabbt, gillat kickarna osv som varit rätt för mig då men på vägen fått släppa allt för att överleva. När man blir utmattad så får man tänka om, ingenting fungerar längre. Vad i livet behöver jag nu för att må bra när jag inte kan leva det livet jag gjorde innan?
Jag är fortfarande på väg att söka den vägen och den är mer lik min dotters väg eller min bästa väns väg där de vanliga sakerna ger glädje och energi. De små sakerna blir pusselbitarna som gör att livet meningsfullt ❣️
För mig blev det ett mycket mindre boende som ger mig lugn och mer tid. Jag känner att det går fort att städa och klippa gräs osv så jag har tid till annat som jag tycker om. Jag behöver inte ha fint för någon annans skull, pysslandet är för in min egen skull och inget är perfekt. Äga mindre saker. Allt jag har äger ska skötas om, så jag väljer mina saker noga. Rutiner behövs för en yvig människa som mig sedan är lite galenskap inte fel alls.
Min utsikt skapar en må bra känsla och lugn. För mig är det viktigt att bo vackert. Att ha tid med människor. Superviktigt. När jag var utmattad orkade jag inte med mina relationer och hade för många omkring mig. Att umgås med min familj får mig att känna en gemenskap och att jag är viktig person. En bra mamma som har tid, är närvarande. Tacksamhet. Att känna tacksamhet för det som finns runt mig, öva på tacksamhet över det jag har och inte allt jag tror jag behöver. Få utlopp för min kreativitet genom sång, keramik osv. Resor och upplevelser vill jag ha mer av. Jag behöver få ha saker att längta till och komma bort ibland. Det är viktigt att få se någonting annat. Den sista pusselbiten som jag saknat är att få jobba på ett jobb där jag känner mig trygg, få skapa och ha arbetskamrater som jag också fått nu. Det jag kommer förändra mer framöver när jag börjat leva ett annat liv är att göra mig av med en del dyra saker, en stor bil räcker, byta den stora båten osv så mindre utgifter och mer sparande. God ekonomi ger lugn och mitt jobb och mitt företag har alltid varit krokigt med toppar och dalar som eget företag är. Att äga mindre dyra stora saker ger mindre utgifter men ändå inte mindre levnadsstandard. Att ha en familj och en man som älskar mig och som tror på mig har jag alltid haft , det är såklart viktigaste. Min man och mina barn är min stora trygghet och varit en klippa genom allt. Vi klarar allt tillsammans❣️
Att ha varit i utmattning, depression, flytta, barnen flyttar hemifrån och klimakteriet har varit en prövning. Men genom att hitta mina nya tårtbitar så tycker jag att livsglädjen och energin är tillbaka. Klimakteriet skulle jag kunna skriva mycket om, men det får vi ta en annan dag.
Det finns inget facit hur ett liv ska levas. Det finns inget hus, eller bil, eller jobb, intressen, eller resor som måste köpas eller göras för det ska vara ett rätt liv. Ett liv kan se ut på så många sätt och nu försöker jag hitta ett liv som är rätt för oss just nu. Jag har varit en person som gillar kickarna till att nu behöva mer jämna dagar. Det har tagit tid. Men jag lär mig mycket av min dotter och mina två närmsta vänner. Det är det vanliga enkla sakerna som gör mig lycklig nu. Att få leva utan stress, slippa prestera högt , vara med familjen, ha vardag och varje dag jobba med sina tankar som leder en framåt.
Jag kan inte hitta mitt liv genom att se hur andra lever och jag måste rätta livet efter hur det är just nu för oss, Det finns bara mängder med möjligheter för att finna det jag mår bra av just nu och de flesta sakerna har jag redan, vanliga enkla saker. Kanske kan vi hjälpas åt genom att prata om hur vi mår och att visa på att vi är mänskliga. Vi kommer alla gå genom kriser som förändrar våra liv och vi kommer alla leva på olika sätt och behöver inte tro att det finns något facit. För det gör det inte.
Ha en fin dag 🌺
Kram Lotta
Älskar du som jag att duka vackert så tipsar jag idag veggie skål här, assiett här , koppar här , lemon skål här
När jag sitter och skriver till er så tänker jag på så mycket livet bjuder på. När barnen var små var min högsta önskan att få vara hemma lite mer och inte jobba helger. Då jobbade jag i butik och började utbilda mig till lärare och sedan startade eget. Nu ska jag åka och jobba min första lördag i butik efter 20 år och jag älskar det.
Livet blir något annat när barnen blir stora, man kan skapa sig andra rutiner, andra intressen och välja lite nya vägar. Först står man där lite förvirrad och vet inte vart man ska. Känner sig liksom naken och kan inte riktigt hitta på kompassen men sakta formar sig ett nytt liv. Jag har aldrig haft problem med mina egna intressen osv och trodde inte jag skulle påverkas så mycket av barnens flytt men det gjorde jag, men jag var också sjuk förra året ( efter den coachen kontaktade mig och min utmattning) och väldigt känslig.
Nu kommer jag nog inte skaffa mig så mycket nytt framöver. Balansen har infunnit sig. Jag börjar bli igenkänd på Ica igen, inte bara för Fyra årstider utan hon som jobbar i klädaffären, hon som sjunger i kören osv jag börjar sakta bli hon som får en plats i en ny stad, i en ny by och jag gillar det. När jag blev sjuk efter dotterns cancer så blev mitt liv mer en flykt. En flykt till stugan där ingen visste vem jag var. Jag behövde det då. Jag behövde en lång återhämtning och jag ville inte vara där på de ställena jag var igenkänd.
Nu är jag tillbaka igen, men på ett nytt ställe. Känner mig nyfiken och glad och jag hoppas kunna ge er andra som läser hopp. Ni som också har en krokig resa, som känner, som kanske känner er ensamma med era känslor och tankar. Du är inte ensam.
Nu ska jag iväg och jobba några timmar, men butiken stänger redan kl 13 så det kommer bara säga svish. Förr när jag jobbade var det öppet både lördag och söndag till 17 och det är skönt att slippa så långa dagar på helgerna. När jag kommer hem ska Kalle och jag åka på marknad så det blir mysigt.
Jag har ju skrivet så många gånger till er genom åren att följa känslan, jag har verkligen försökt göra det och så glad att jag provat på så mycket roligt. När vi flyttade gjorde vi en stor förändring för att dra ner på arbetsbelastningen på olika sätt och få mer tid till livet i sig. Att äga mer av sin tid men ändå bo fint osv Vi är väldigt glada och nöjda med den förändringen.
Men det sista året sedan barnen flyttade hemifrån har jag mer och mer längtat efter att få jobba med andra människor, få vara en del i ett sammanhang, en grupp osv Mitt eget jobb som influencer har också bara blivit svårare och svårare och jag har inte samma driv längre att utvecklas i den här branschen. När jag började med kören och keramiken så upptäckte jag också igen hur härligt det är att få vara med människor. Jag har pratat mycket med mina vänner som känner mig nära och de tror och känner som jag.
Så nu har jag bestämt mig för att börja söka lite jobb på ca 15-20 tim i veckan. Jag längtar efter en förändring och det känns väldigt pirrigt. Jag ska fundera lite vad det kan tänkas göra och jag vill gärna jobba kreativt men jag har redan nu hittat ett företag som jag har skrivet till.
Bloggen och instagram kommer att vara kvar som vanligt, jag kommer fortsätta med en del samarbeten och även jobba och visa er livet som vanligt , men jag kommer inte behöva känna jagandet att leta upp företag eller vara rädd vad som ska hända vid en inflation osv
Jag kommer få lära känna nya människor på en ny arbetsplats där jag förhoppningsvis kommer kunna göra skillnad och ge lite av min glädje till andra.
Det här kommer kanske ta lite tid, men nu har jag i alla fall satt bollen i rullning…
