Jag får vara med
Nere i växthuset är det tacksamt att ta fram kameran. När det börjar skymma blir det mysigt och all belysning blir som små stjärnor. Då fotar jag mina blommor och krukor med ett leende på läpparna.
Jag tog alltid massor av kort på barnen när de var små men visste inte då att jag kunde bli bra på det. Det var för 17 år sedan när jag började med bloggen som jag förstod att jag kunde jobba med det. Vi gjorde så många roliga reportage och även fotograferingar med bröllop och barn osv och jag lärde mig massor. När jag fotar till er behöver inte allt bli så perfekt, då kan jag bara leka och det är det bästa. Därför betyder jobbet med bloggen mest för mig, här kan jag göra som jag vill utan så stora krav. Det blir roligt då.
Att få skriva och fotografera till bloggen är mitt hjärta, sedan till instagram. Det är här på bloggen jag känner att jag hör hemma. Jag kommer säkert fortsätta med bloggen till jag blir pensionär, så känns det nu.
Jag tycker om att sätta ord på mina tankar, jag tycker om att få vara kreativ och skapa och så dela det med er. Ni har gjort mig till en del av den jag är. De första åren med bloggen var ganska tuffa för det var så nytt, många äldre människor hade svårt att någon skulle skriva och visa upp sitt liv, ta kort på sig själv mm men de sista åren har varit så fina med er. Jag känner mig tillfreds med livet , influencer är så vanligt nu och ni är med i alla stunder i livet ( ja nästan alla, för allt kan man inte skriva om)
Min mamma gillade inte i början att jag höll på bloggen, ”det tar ju bara massa tid” det där sa hon. Det gjorde det också, men det gjorde också att bloggen blev stor. När man inte förstår kan det vara lätt att ha åsikter, men sedan har hon varit glad att jag kunde jobba hemma och att jag är duktig. Utan mamma hade jag aldrig kunnat jobba så mycket med mitt företag. Hon har varit mycket barnvakt så jag har kunnat resa på reportage osv. Väldigt tacksam för det. Nu skriver hon på sociala medier varje dag och kollar facebook ofta. Man kan alltid ändra sig. Bloggen blev ju faktiskt något, ett jobb, den har utvecklat och format mig och så kontakten med er som jag värdesätter högt.
Livet är så enkelt och skönt när man blivit äldre. När man landat i att vara 50 år och känna att man verkligen tycker om sig själv både hur man ser ut och vem man är. Lite tjockare mage, ont lite överallt och ett huvud som inte alltid är med en. Det känns fint ändå. Jag får vara med. Jag får vara med när Kalle står i köket och lagar middag till mig, när dottern ringer och vill visa upp sina nya tavlor, eller när sonen vill berätta om sina maträtter.
Jag får vara med på jobbet när kunder ler och jag far runt i skyltfönstret. När mina arbetskamrater säger å vad fint det blir. Jag får vara med när mamma dukar fram bullar i köket, pappa kommer med gamla saker eller skickar meddelande ”jag älskar dig” och det gör även min bonuspappa ofta. Jag får vara med när svärmor och svärfar dukar till söndagmiddagar kring det stora bordet i vardagsrummet.
Jag får vara med att dela mina vänners känslor över saker som händer, när Pettson lägger sig vid mina fötter för han vill gå ut eller när Findus skriker tidigt på morgonen för att berätta att han kommit in från nattens jagande. Jag får vara med och sjunga med min kör…Hosianna i kyrkan så det känns som det rusar av härliga känslor genom kroppen och taket reser sig.
Allt det här vardagliga och enkla är det som betyder någonting på riktigt. Att ha sina människor omkring sig som backar upp en i med och motgång.
Idag ska jag på min sista keramik i Linköping. Jag kan verkligen rekommendera medborgarskolan som har billiga kurser med många tillfällen. Nu känner jag att det är dags för mig att gå vidare med det intresset på ett annat sätt. Kanske jag kommer tillbaka.
Nu jobbar jag hemma lite mer igen, hoppar in på fredag för vi bytt dag på jobbet men i helgen händer massa kul. På måndag åker jag och Philip på vår resa, mer om det senare. Måste uppdatera bloggen så ni har något att läsa när jag är borta.
Allt gott till er
Kram Lotta
