januari 2021

Torktumlaren i mitt huvud har slutat snurra

Jag vill fortsätta dela lite tankar jag har. Jag har försökt att sista året känna in hur jag vill ha det i framtiden, vad jag vill ha mer av, vad jag vill ha mindre av. Vad jag mår bra av och vad jag mår dåligt av och sedan försöka att leva så som det känns bra. För mig har det varit lättare för jag har inga små barn att ta hänsyn till längre som måste bo nära sin skola osv När Philip flyttar i sommar har ju bara jag och Kalle mest oss själva att tänka på.
Nu börjar en ny tid där vi kan tänka lite mer på oss själva. Vad längtar vi efter, hur vi vill vi leva nu? Vi vill såklart inte flytta långt ifrån barnen utan gärna ha nära till dem och om de får barn nära till våra barnbarn men vi vet ju ännu inte om de kommer i sin tur flytta iväg och förverkliga någon av sina drömmar. Vi kommer inte bo allt för långt ifrån barnen och Kalle kommer jobba i Linköping där båda barnen troligtvis får jobb.
Vi kände bara efter några månader i det här lilla huset vid vatten att här skulle vi kunna bo. Ja ni vet ju hur jag nästan hade dåligt samvete över den känslan. Hur kan jag vilja välja bort vårt älskade hus, men den känslan var ju bara för att inte göra andra ledsna. Jag gick ganska länge och körde runt dessa tankar i mitt huvud i somras, som en torktumlare som bara gick runt, runt. Jag var trött efter min utmattning och kunde inte riktigt vara så bestämd och klar i huvudet och ta beslut men borde tagit upp detta mycket tidigare istället för att gå med dåligt samvete så länge.
Jag har förstått nu att när jag mår bättre och är piggare så är det lättare att vara stark, säga vad man tycker och visa sig rak och köra på. Jag har ju alltid varit henne som gått min väg men när jag blev utmattad så orkade inte min hjärna ta sådana beslut, det blev bara som en torktmlare som aldrig stannade. Så kändes det som. Varje dag när jag vaknade så bara snurrade det runt, runt, runt….Kalle däremot han visste direkt när han köpte huset vart han ville bo i framtiden, det var självklart för honom.
Jag är så glad nu att vi stått på oss och går på vår känsla. Att vi sorterade ut känslorna hur vi vill ha det i framtiden och pratat om allt och tog tag i det. Klart att mina föräldrar som bott nära tycker det känns tråkigt, men de förstår ju och barnen som alltid bott i detta hus, våra grannar och vänner, min bästa vän som jag träffar varje vecka osv Jag var så rädd för att säga till andra vad vi kände och att vi inte tog ett beslut som vi sedan skulle behöva ångra.
Men. Vi måste fortsätta hitta vår väg, göra det vi gillar och vi får inte stanna av på den processen för vi blir äldre. Efter vi berättade det och tog det beslutet har torktumlaren slutat gå runt. Jag har börjat sortera den torra tvätten nu. Jag lägger dem i högar, jag tänker i färger, jag slänger, sparar och jag funderar på om jag ska byta ut något eller skaffa mig något nytt. Ja ni förstår tanken 😉
Innan cancer, innan min utmattning, innan covid var jag lite en annan person men jag är också 6 år äldre nu. I maj är det 6 år sedan Elin blev sjuk. Jag har såklart ändrats och utvecklats sedan dess.
För mig som lever efter känslan så är det så oerhört viktigt att inte bromsa sina tankar och känslor, att få fortsätta få vara jag, att få fortsätta utvecklas.
Den största förändringen efter dessa år är att jag inte vill utsätta varken min hjärna eller min kropp för den stress som vi levt i i flera år. Först stressen under Elins sjukdom, sedan stressen över att jobba mycket när man upptäcker att man inte kan och har förändrats, stressen över covid kom och jag fick fundera på hur företaget skulle gå, stressen över att äga två hus som ska underhållas och skötas osv.
Jag ska inte vara en del av det mer. Jag hoppas innerligt att ingen i min familj blir allvarligt sjuk igen för den stressen att ta hand om ett sjukt barn och behöva jobba under tiden vill jag aldrig mer göra om. Att ha ett sjukt barn och inte veta vad man får ut i lön är dubbel stress, sedan att jobba för mycket var inte bra det heller. Företag har ju samtidigt gett oss mycket glädje under denna svåra tid, jag fått dela allt med er som jag uppskattat enormt mycket, jag haft något att göra, men jag tänker nu att jag borde varit ledig mer i början när det var som svårast.

Nej ska jag ge mig nu allt jag mår bra av i vårt lilla hus, med naturen runt knuten, med djuren och med våra barn och närmsta vänner och föräldrar. Vi ska förverkliga våra nya drömmar men inte behöva dela på varken oss eller på våra känslor vart vi ska vara. Inte behöva packa väskor, inte behöva köpa dubbelt, inte behöva tänka att vi borde åka hem för att sköta stora huset eller vi borde vara hemma för att umgås med sonen ( ja han är inte hemma så mycket vilket fall) . Vi ska få landa, äga mindre hus, äga mindre trädgård, äga mindre saker, men inte tumma på livskvalitén.

Jag längtar så mycket och jag är så glad att torktumlaren i mitt huvud har har slutat snurra.
Kram Lotta

Torktumlaren i mitt huvud har slutat snurra Läs mer »

Jag är så oerhört tacksam att jag börjar hitta henne igen

Bloggen krånglade igår så det blev inget inlägg, det blev istället ett blogginlägg så här på morgonkvisten. Jag tänkte dela en tanke med er idag som jag har tänkt på ❣.
Innan Elin blev sjuk så hade jag jobbat mycket med min kropp och hjärna. Jag visste vad jag ville i livet, vad jag tyckte om, jag vågade utmana mig och jag hade en bra självkänsla och bra självförtroende, inte alla dagar men de flesta dagar. Under Elins sjukdom så tömde jag mina reserver. Det är svårt att träna upp sin hjärna under sjukdom, svårt att utmana sig och testa nya saker. Då fick jag bara använda allt jag hade utan att fylla på så mycket.
När 2.5 år hade gått var min stress jag levt med under en sådan lång tid mycket högre än tidigare och jag var skör. Jag hade fått använda all min energi under denna tid till att hålla min och familjens glädje uppe och efter det var det på något sätt slut. Jag visste det bara inte själv, hur skör jag var och hur lite jag skulle orka. Jag gick in i en tuff arbetsperiod då, bloggen blommade med jobb och jag var på väg att uppfylla stugdrömmen. Men istället föll jag hårt, så hårt.
Min kropp hade redan utsatts för så mycket stress så jag hade fått en ny stressnivå som jag utgick ifrån och sedan fortsatte jag bara från den och det bara steg, som en kokande gryta. Jag började må dåligt på alla plan och kände inte igen mig själv och jag jobbade bara hårdare och hårdare för att få bli henne igen som jag varit. Vart hade min glädje tagit vägen? Jag var rädd för att visa mig bland människor, rädd för att besöka stora affärer, jag fick migrän så fort jag åkte bort, det isade i hela huvudet, jag kunde inte titta i en telefon eller dator osv. Jag var helt dränerad, utbränd .
Men nu när jag vet vad jag drabbades av, varit snäll mot mig själv, hittat felet och kan jobba mig tillbaka så blir jag bara starkare och starkare. Hjärnan behöver mycket tid och nästan ingen stress. Jag trodde först att den där glada och positiva Lotta bara skulle finnas där men så är det ju inte. Jag måste både ge mig tid, återhämtning och utmana mig lite för att hitta styrka igen för att få känna att jag är hon som jag varit men också söka mitt nya jag.
Det är där någonstans hon börjar finnas igen. Hon som gör lite tokiga saker, hon som skrattar när det regnar för hon inte bryr sig om vädret, hon som kan ställa upp och föreläsa fast hon inte har en aning om hur man ska göra, hon som fota en bok fast hon egentligen inget kan om kameror osv. Hon måste bara få landa, andas , låta hjärnan vila, hitta styrka och sedan utmana sig lite igen. Hitta de där sakerna som ger pirr och glädje , som gör livet lustfyllt.
Jag vill kunna komma dit igen och det jobbet måste jag göra själv. Ingen annan slänger på en tacksamhet och glädje utan jag måste lära om. Jobba med min självkänsla, självförtroende, glädje och tacksamhet för att bli den personen. Allt detta är färskvara, så jag måste börja om. Det tog tid för mig att förstå det. Jag trodde att hon bara skulle finnas där, men så är det ju inte.
Å vet ni. Hon finns där. Vi pratar med varandra varje dag om livet. Vi pratar om framtiden vad vi drömmer om, hon får återhämtning och mindre krav för att känna den där lusten igen till livet. Hon finns där igen och jag jobbar på att vara henne, den personen jag vill vara för att må bra. Det är ett livslångt jobb, få en person som väljer glädje, som känner tacksamhet, som utmanar sig och känner pirr i livet och vill framåt. Inte alla dagar men de flesta och det jobbet måste jag göra själv. Jag låter henne få vara ledig mycket, fri i tanken. Jag låter henne få ta tid att bara få leva utan så många krav och mål för då kommer hon tillbaka.
Hon finns där igen och jag är så oerhört tacksam att jag börjar hitta henne igen.
Kram Lotta

Jag är så oerhört tacksam att jag börjar hitta henne igen Läs mer »

Hämta vitrinskåp

s
Vi packar saker här hemma nu, allt jul ska till stugan, vi tvättar, tömmer och planerar. Jag har ju som en uppgjord plan i huvudet så när jag sätter igång går det fort. Nu handlar det om att tömma och sista veckorna att styla lite och sist in med blommor och fina krukväxter osv
Jag älskar mitt stora kök här hemma. I stugan har vi bara en liten bänk och handdisk så jag hoppas vi får bygglov för då har vi en plan på att få det större. Men snart är det vår och sommar igen och då sitter vi mycket ute.

Nu ska jag sätta fart här, min bror och hans fru och barnen kommer hit och ska grilla en korv utomhus. Det snöar lite och sedan ska jag fortsätta rensa här. På måndag ska vi hämta vitrinskåp och så byrå på Nu och då och ner till stugan igen. Tömma hemma och så vidare med sakerna.
ja lite så här kommer våra dagar vara nu framöver ett tag
Ha det så bra
Kram Lotta

Hämta vitrinskåp Läs mer »