I en sal på sjukhuset ligger vår dotter i fosterställning och får en injektion i ryggmärgen av cancermediciner så att cancern/leukemin inte ska kunna sprida sig upp till hjärnan. Hon använder lustgas och i rummet finns fem andra personer som hjälper till och hon ska göra detta varje onsdag i flera veckor framöver och så andra behandlingar under tiden. I mobilen spelas det One Direction. Hennes klasskamrater har just tagit lunch och kanske befinner sig i fritidsgården eller går ”varvet”.
Innan de sätter igång pratar vi om vad vi ska laga för mat, vilka växter jag ska ha i min nya rabatt, Elin surfar lite på mobilen, vi skrattar och skojar och sköterskor avlöser varandra och vi får prata om hur veckan varit och hur vi mår. I allt detta borde vi vara nervösa eller nedstämda men det är vi inte. Vi känner oss lugna av att mötas av många änglar på sjukhuset, vi känner oss lugna över att vi kan prata och avdramatiserar vad hon ska göra och ordet cancer hur man möter det är faktiskt lite upp till oss. Än har Elin tagit det här bra och hon är 16 år och förstår vad detta innebär. Elin har en cancer där 86% blir friska, vi har så bra prognos framöver oss och vi väljer att ta varje del som en sak i taget. Hon är förhållandevis fortfarande pigg mot många barn. Vi kan inte springa ifrån det, vi kan bara göra det så bra som det går för oss alla och vi inser att mycket hur vi tar detta sitter i hjärnan.
Om vi försöker se på detta på ett mer lugnare sätt så blir Elin lugn och vi gör det inte till någon grej. Hon är helt otrolig vår krigare, hon gnäller knappt. Behandlingarna på sjukhuset går toppen, det är biverkningarna vi tycker är jobbiga. Hon bryr sig inte så mycket om sprutor, stick i benmärgen eller operationer..innan de satte in dosan fick hon säkert 40 stick på en vecka med massor av rör blod osv. Hon vet att för varje grej blir det ett friskare liv och vi kan inte fly. Man får bryta ihop däremellan osv, men hon har valt att försöka se positivt så gott det går.
Just när jag skriver detta provar hon alla klänningar i sin walk in closet, hon väcker sitt intresse för kläder till liv och gör olika saker för att närma sig tanken att hon kommer vara den hon är oavsett cancer. Vi ska alla vara dem vi är, vi ska bara göra den här resan som kommer göra oss ännu starkare och klokare. Jag känner mig redan så mycket mer tacksam. Vi är krigare som tänker göda cancern med kärlek, den kommer inte orka med oss tillslut, vi fick en stund tillsammans att prata mat, känslor, vad vi ska göra i helgen…cancern tog inte vårt psyke idag heller.
Kram Lotta
