Anne-Charlotte

Innehåller annonslänkar

Långsammare dagar väntar. Jag känner det i mitt huvud. Dagar när man tar på sig en pyjamas och en tröja och sedan går runt i det hela dagen. Jag måste påminna mig om vart jag var för några år sedan, hur sjuk jag var, hur mycket jag klarar nu igen och vara snäll mot mig själv.

I början av min resa tillbaka att bli frisk från min utmattning så var det mycket skuld och skam, ja först själva krashen i sig som de flesta hamnar i när det är för sent. På något sätt verkar som man måste komma till den där botten för att förstå allvaret. Sedan kom skuld och skam och känslan av att inte klara eller orka med någonting. Jag trodde att det aldrig kunde bli bra igen, men det kunde det.

Jag var bara tvungen att inse att jag inte kunde leva som jag gjort förr, att jag var förändrad och sedan väntade den långa vägen tillbaka som kommer pågå hela livet. När man blir sjuk så ser man bara allt man inte klarar av, man blir bara ännu mer sjuk för man tror man måste jobba emot kroppen för att orka som alla andra, det tar ett tag innan man förstår att nu måste jag börja rensa upp allt jag har omkring mig och jobba med kroppen, inte mot. Jag behöver inte vara en del av det här samhället som jag levt och börja ta reda på vem är jag nu? Vad orkar jag nu och förstå att det ändrar sig hela tiden.

Den resan har ju jag skrivet om många gånger och gått igenom i många år. Jag hade inte varit här om jag inte rensat bland både saker jag göra, krav och alla människor som jag umgicks med. Jag har fått gå igenom många olika sorters krig för att tillslut landa med mindre omkring på alla sätt och vis och för att bli en människa som orkar och mår bra av att vara i sin egen kropp och hjärna.

Det är en tuff resa att komma tillbaka från hjärntrötthet. Jag vet inte om jag hade klarat av det om jag hade haft ett annat jobb då. Nu har jag varit min egen chef och kunnat forma om livet efter mig och mitt företag, men det också sårbart att stå där själv, bli sjuk och veta att allt hänger på mig. Jag har dessutom haft tusentals ögon på mig och delat min resa med många andra människor. Ni mina bästa bloggläsare.

Människor som inte gått igenom det jag har kanske inte förstår vad man orkar med och hur jag behöver ha det nu, men det är också människor jag inte behöver umgås eller vara med. Alla mina närmsta vänner och de vi umgås med har full förståelse för detta och det liv jag måste leva nu för att orka. Det är en trygghet för mig. Alla de närmsta vet allt om mig och hur jag haft det och vem jag är efter allt. På mitt nya jobb förstår man också och tar hänsyn till det.

Ni många som skriver till mig, som också går eller gått igenom samma och är oroliga hur det ska gå. I min ålder är det väldigt vanligt tyvärr. Vi som hade oändligt mycket energi förr, mål och tankar utifrån samhället hur vi ska vara och vad vi behöver för att bli lyckliga och lyckade människor. Vi som fått ändra oss för att orka och överleva. Men det går. Bara en lång och krokig resa tillbaka som aldrig verkar ta slut.

Så nu ger jag mig 4 långsammare dagar, för jag måste. För att jag inte skulle fungera i det här samhället om jag inte fick det.

Livet med utmattning som sin bästa vän har lärt mig att känna inåt, våga stå för det jag tänker och tycker, veta mina begräsningar bättre, våga leva det liv jag vill ha just nu utan att bli ifrågasatt. I min terapi har vi jobbat en del med att vara den där personen som ingen människa ger sig på. Alla vet hennes egenvärde, vet att hon lever sitt liv på sitt eget sätt och hon lyser trygghet och självsäkerhet på ett snällt sätt. Jag bara är som jag är och det finns en trygghet i det. Jag behöver ofta sova middag, jag orkar inte vara vaken på kvällarna. Jag orkar inte fester eller middagar när det ska surras med människor man knappt känner osv

Alla människor går igenom sina resor i livet, jag hamnade på en väldigt trygg och enkel plats att vara jag efter flytten. Jag älskar allt det här vanliga nu för mer än så orkar jag heller inte med. Det är så skönt att ha lämnat stort hus, stor trädgård, stor omsättning i företaget, krav att fota och filma jobb, jämföra sig med andra influencer, umgås med gud och alla människor för man inte vågar säga nej osv. Det fick bli så, jag var tvungen för att orka. Men det blev bra ändå. Det som var kul och rätt för tio år sedan är inte det jag måste vara och leva upp till nu.

Julen plockas ner i lådor och ska köras till vårt lager, jag ska hålla på med lite krukväxter osv och så ta dagarna bara som de kommer. Jag känner att jag har ett rikt liv nu för jag har lärt mig att gå långsammare, sitta i stillhet längre stunder. Jag kan vila innan jag blir trött osv men jag har fortfarande svårt med hur mycket jag orkar. Jag bokar upp saker i förväg och måste ibland boka om. Det får vara så.

Jag har hamnat på en snäll plats i livet där jag försöker varje dag att vara snäll mot mig själv. Fyra dagar snällhet och pyjamas här hemma för att jag behöver och måste för att klara det här enklare livet som vi nu valt och älskar.

Ha en fin söndag, hoppas du har en fin och snäll helg

Kram Lotta

Vårens nyheter

Vårnyheter HÄR och HÄR

Allt för djuren HÄR

Allt för hemmet, massa nya fina nyheter HÄR