I väldigt många år så ville jag alltid ha mer, uppleva mer och hinna mer. När jag var på en resa så drömde jag redan om nästa osv. Det var min personlighet, min nyfikenhet som drev mig framåt och jag var lycklig i det livet också. Jag är född i en familj med inte så mycket pengar. Ville man något fick man själv jobba för det eller fixa det så att börja åka utomlands och uppleva länder tillsammans med min man var en sådan sak. Jag ville se och göra så mycket. Jag älskade det. Allting var så spännande.

 

Sedan när jag blev äldre och barnen blev större så fortsatte jag göra mycket men en känsla av ....blir det inte mer än så här ? den känslan kunde ofta krypa på fast jag gjorde så mycket kul. Jag sökte och älskade kickarna av nya saker, vara på språng. Jag drevs av att lära mig, pröva osv som fotografering av reportage, blogg, köpte stort hus, bygga hemma men jag började också söka efter andra värden inombords. Att vara en person som jag ville vara och tyckte om blev viktigare och viktigare och innan Elin blev sjuk hade jag kommit en bit på vägen. Jag var väldigt glad i den personen jag blivit då och ville inte vara någon annan men hade fortfarande en stor rastlöshet i kroppen och kände ibland fortfarande...blir det inte mer än så här?

 

Efter Elins cancer fick mitt liv ytterligare en dimension. Nu behövde jag inte söka längre. Jag behövde inte lika många kickar osv Jag kände plötsligt ett helt annat lugn och jag uppskattade andra saker som att bara titta på en sjö långa stunder med en kaffekopp i handen. Det känns som jag hittat meningen med livet som jag sökte som 20 och 30 åring. Livet är ju allt det här enkla, att få leva. Tid, små upplevelser, natur, djuren, familjen, vännerna, kärleken och lugnet att vara trygg och känna sig nöjd. När jag kom till den här platsen så ville jag aldrig åka hem för här fanns också ett lugn som jag inte sökt efter innan. Jag hade förändrats så mycket som person under dessa år och jag ville inte vara henne längre som jag hade varit. 

 

Sedan tog det tid att landa, hitta och söka vem är jag nu? Jag var väldigt vilsen där ett tag men nu gråter jag ofta av glädje. På båten i solnedgången grät jag för det var så vackert, jag gråter ofta på morgonen i min trädgård för jag bor så fint osv . Jag är bara så nöjd, tillfreds, tacksam. Jag längtar inte utomlands, det behöver inte hända så mycket osv för resan jag gör just nu sker inom mig och på den här platsen. Det känns som jag fortfarande är i utandningen efter allt som hänt. Det sker saker med mig som person och jag behöver den här tiden.

En del kommer alltid säga att men du gör ju så mycket, du har precis köpt båt, hus, du åker omkring och äter på restaurang osv men för mig som jobbat så hårt både med stora huset, med att driva företaget , att ta ut en så stor lön att visa banken för att kunna köpa stugan, att äga två hus, att resa, göra karriär, att ha ett barn samtidigt i cancer osv är detta ingenting. Just nu behöver jag inte kämpa, jag är inte på väg....bara på min inre resa och bara med detta lilla huset.

 

Livet tog en ny vändning och var det någonting som jag fick med mig efter detta så är det just att jag hittat meningen med livet, mitt liv. Jag ska bara fortsätta jobba på mitt mindset med att vara tacksam, nöjd, nyfiken på livet, positiv osv för det kommer göra mig och mitt liv lyckligt . Var jag än befinner mig bär jag alltid med mig mina tankar och den person jag är och vill vara och det ger en trygghet och ett lugn. Jag kommer göra massa nya saker framtiden och även resa osv men det känns som jag slutat leta efter meningen med livet, det finns ju redan här.

 

Jag har fått något mycket större nu efter Elins sjukdom och efter min utmattning, som jag inte förstod först.  Den upplevelsen gav mig lugnet och att förstå meningen med livet och det är jag så tacksam för. 

 

Kram Lotta